• Born 24 August 1846 - (P) Vänersborg fg
  • Deceased 30 May 1901 - Namibia, Erongo, Omaruru,aged 54 years old
  • Zoolog, afrikaresande

 Parents

 Spouses and children

 Siblings

 Notes

Individual Note


Immigration:[1865]Sydafrika, Kapstaden
Source: Steve Hayes
Skickades till Kapstaden som lärling åt C.J. Andersson, av L.Loyd, under ett treårskontrakt.

Immigration:[22 september 1866]Namibia, Ovamboland, Ondonga
Source: Steve Hayes
After staying with Andersson at Otjimbingue for some months, Andersson sent Eriksson and Een to Ovamboland in September 1866, and Eriksson was maulted by a leopard in October. Andersson joined Eriksson in Ondonga, and they travelled to the Kunene.

Event:Sysselsättning[july 1867]Namibia, Kaokoveld
Source: Steve Hayes
Andersson died in July 1867 in western Ovamboland, and Eriksson and Todd hunted elephants south of the
Kunene for about a year.

Event:Affärspartnerskap[1871]Namibia, Erongo, Omaruru
Source: Steve Hayes
Eriksson formed a trading company in partnership with Anders Ohlsson, a Swedish brewer and businessman in Cape Town, which he managed from Omaruru, with stores there and at Walvis Bay.

Residence:[25 december 1874]Namibia, Erongo, Omaruru
Source: Steve Hayes
Eriksson lived with his wife and mother-in-law at Omaruru, and gave a Christmas dinner there, attended by many of the expatriate community - Swedes, English, Irish, Scots, Danes, Norwegians, Afrikaners and
Americans

Event:Besök och möten[30 march 1893]Sydafrika, Johannesburg
Source: Steve Hayes
A.W. Eriksson and Wedburg visited George Robb in Johannesburg. Wedburg was about to return to Sweden.

Event:Affärspartnerskap[1 april 1893]Sydafrika, Pretoria
Source: Steve Hayes
Eriksson, on his farm on the Crocodile River, received a proposal from Peter Botha about a year that they should open a butchery in Pretoria, which Botha would manage. They formed a joint stock company, Transvaal Butchery and Supply Company Limited, and
Eriksson left the drafting of the documents to a firm of lawyers, but Botha had swindled the company, and used the capital for the payment of his private debts (George Robb's diary).

Residence:[29 november 1898]Namibia, Aukas
Source: Steve Hayes
Trying to build up his herds after the Rinderpest
Från Steve Hayes:
He was taught bird taxidermy by C.J. Andersson's father, Llewellyn Lloyd, and went to Damaraland in 1865 to assist Andersson (DSAB II 220).

He arrived at Walvis Bay from Cape Town with Andersson to help him with ornithological work. DSAB article on Ohlsson says he was trading in partnership with Eriksson in 1864, chartering vessels for trade with Hottentots and Hereros in SWA, in which seems to indicate that he may have been there earlier. Eriksson left for Ovamboland from Otjimbingue on 24 Sep 1846, and was mauled by a leopard in October.
He accompanied Andersson to the Kunene river, and described Andersson's death. After Andersson's death in 1867 he became a trader, based at Omaruru, but continued his ornithological work and sent collections of birds to museums in Sweden (DSAB II 220,221).
In 1867 (DSAB; Tabler says 1871) he became a merchant in Walvis Bay in partnership with Anders Ohlssen of Cape Town. By 1875 he employed twenty traders, including two of his brothers and other Swedes. His headquarters were at Omaruru. His mother-in-law was living with him there in 1874. In 1881 he visited Mossamedes and Humpata and returned there with a large hunting party in 1882 (Tabler 1973:38). In the 1880s he traded in cattle to the Transvaal via Lake Ngami. In 1898 he was living at a farm called Aukas, 12 miles north of Grootfontein. He mentioned in a letter to George Robb in Johannesburg that he had suffered losses from the rinderpest, but that his herds were increasing again.
från http://www.namibian.org/travel/historical/grave-axel-eriksson.html
Axel W Eriksson, who was the son of a butcher in the Swedish settlement of Vänersborg. His interest in nature and in particular ornithology, led him to meeting the famous explorer Charles Andersson. Andersson promised him an overseas venture and on June 25th 1865, Eriksson went on board a sailing ship in Gothenburg for a 4-month voyage to South Africa. He was only 19 years of age.
Eriksson met up with a very sick Andersson when he arrived in Cape Town. They eventually set off for South West Africa (now Namibia), where Andersson had established a trading post. Further explorations into Angola proved fatal as Andersson died during their first expedition. Eriksson buried his hero near the village of Efinde, Angola, close to the Namibian border. He was only 20 years of age.
Axel W. Eriksson followed in Andersson's footsteps, selling ivory and ostrich feathers to survive as he continued to add to his bird collection. In 1869, he was granted permission to open a trading post in Omaruru. At his peak, Eriksson employed about 40 hunters and his trading business included 6000 rifles and 18 tonnes of gunpowder, a staggering feat considering that transportation to and from Omaruru were by ox-wagons through the Namib Desert to the port of Walvis Bay.
Hunting had become so intense that the country's elephant population had almost been exterminated. Eriksson switched to the cattle trade, buying in northern Namibia and driving the herds to South Africa.
Between 1876 and 1880, Boer settlers took part in what was known as the Dorsland Trek from the Transvaal. They had settled in Namutoni, but sickness and extreme poverty forced them to move down to Otavi, which is where Eriksson had met them. Deeply shocked at the experience of meeting severely malnourished people, he took immediate action.
An appeal was raised via the Cape Times. A ship laden with supplies was sent to Walvis Bay. The Dorsland Trekkers survived and journeyed further north and eventually settled in Humpata (Lubango) in Angola. Dissatisfied with living conditions a number of them returned and established a community around the present day Grootfontein, called the Republic of Upingtonia. He settled on Farm Urapupa from the 1880's onwards until his death.
His extensive bird collection had become extremely valuable and a museum was built in his home town to accommodate his contribution. He visited the museum on his 3rd and final visit to Vänersborg in 1894, a site that remains to this day.
Disease led to the collapse of Eriksson's livestock trade. He vast fortune disappeared and he served out his remaining years in serious debt, notwithstanding the immense difficulty of trying to support his family. He died during a trip in northern Namibia on 5th May 1901. He was 55 years of age.
In 1967, the Historical Monuments Commission visited his ramshackle graveside. It was restored, fenced off and the grave of Axel W Eriksson was declared a national monument on 22nd March 1974.
----------------------------------------------
----------------------------------------------
Från http://www.arkivportalen.nu/upload/4bb1a6e530a4d.pdf
Afrikafararen från Vänersborg
1823 kom en engelsman vid namn Llewelyn Lloyd till Sverige, hans stora passion i livet var jakt och fiske. Under sin tid i Sverige fick han flera barn, varav en av dem var den upptäcktsresande mannen Charles John Andersson. Lloyd levde vid denna tid på Ronums herrgård där han hade en stor samling av rovfåglar.
Axel Eriksson (son till en slaktare i Vänersborg) levererade kött rester från slakteriet till Lloyds rovfåglar, och det var på detta sätt som en vänskap kom att byggas upp mellan de båda
herrarna. Lloyd började så småningom undervisa Eriksson om jakt, och deras nyvunna vänskap ledde till att Vänersborgaren och slaktarsonen Axel Eriksson vid bara 19 år ålder fick chansen att resa ner till Afrika och arbeta i Lloyds son Charles John Andersson tjänst.
Eriksson anlände så småningom till Sydafrika eller närmare bestämt nuvarande Namibia. Under Erikssons och Charles Anderssons första expedition tillsammans avled Andersson tragiskt nog, vilket betydde att den Afrika oerfarne 20 åringen från Vänersborg fick klara sig själv.
Eriksson valde dock att fortsätta i Anderssons spår genom att sälja elfenben, utvecklingen var lönsam och vid 23 års ålder fick han tillåtelse av en lokal hövding att bygga en handelstation. Handelverksamheten expanderade och Eriksson hade som mest en fyrtiotal jägare i sin tjänst..
Under sin tid i Afrika hade Eriksson samlat på sig en mängd olika fåglar, denna samling blev med tiden ytterst stor och värdefull. Eriksson skänkte i slutet av sitt liv sin samling till Vänersborg detta för att visa Afrika för Vänersborgarna.
I slutet av Axels tid skapade sjukdomar problem för hans handelsverksamhet och drog den till botten. Under en expedition i norra Namibia 1901 avled Axel W Eriksson
-------------------------------------------
-------------------------------------------
Från: http://www.svd.se/kultur/sparen-av-sverige-finns-fortfarande-i-namibia_386655.svd
KAPSTADEN Jag hade nöjet att bila runt i Namibia i förra veckan - ett fantastiskt land: stort, tomt, vackert och med en fascinerande historia. En stund varje dag ägnade jag åt att läsa en bok om ett stycke okänd svensk historia i landet, som då det begav sig i boken hette Sydvästafrika. Det namnet myntades förresten av landets första svenska invandrare, Charles John Andersson från Vänersborg. Det var han som öppnade landet för handel och upptäcktsresor. Hans inflytande växte och han kallades på 1860-talet kungen över Sydvästafrika.
Efter honom kom fler svenskar, så pass många att man kan säga att svenskarna öppnade landet för handel, innan tyskarna kom för att kolonisera.
Två författare har i detalj utforskat svensk historia i Namibia, Bo Bjelvenstam och Peter Johansson, i deras respektive böcker ”Charles John Andersson - upptäckare, jägare, krigare” samt ”Handelsfursten av Damaraland - Axel W Eriksson”. Båda utgivna på Carlssons Bokförlag.
Min följeslagare på bilturen var handelsmannen och jägaren Axel Eriksson, som jag lär känna i detalj via Peter Johanssons forskning. Axel Eriksson kom till Afrika 1865 som Charles John Anderssons assistent. Tolv år senare begravde han sin mentor i vildmarken nära Kunenefloden. I detalj får jag följa Axel Erikssons livsöde, hans elefant- och strutsjakter, hans handelsexpeditioner till Angola, hans bekymmersamma familjeliv.
Trots att jag susar fram i 130 på snabba asfaltvägar kan jag föreställa mig Erikssons oxvagnskolonner över landskapet. Jag svänger av huvudvägen mellan Windhoek och kusten för att äta lunch i Omaruru, den stad som grundades av svenskarna. För några år sedan mötte jag där en gammal kvinna, Frances Cotzee, med flicknamnet Lindholm. Hon berättade att i hennes barndom talades svenska överallt i Omaruru.
Efter lunchen promenerar jag på kyrkogården och läser på gravstenarna. Bland svenska namn överväger Lindholm, ättlingar till Oscar Lindholm från Motala, medhjälpare till Charles John Andersson och upptäcktsresanden Johan August Wahlberg. Peter Johansson publicerar för övrigt snart en ny bok som ska handla om Wahlbergs resor i Afrika på 1850-talet. Peter Johansson är förste intendent på muséet i Vänersborg, där gåvorna från Axel Eriksson byggt världens största fågelsamling från sydvästra Afrika.
Axel Eriksson hade bra relationer till de svarta folken. Peter Johansson söker i Omaruru upp hererohövdingen, Christian Zerawa, som berättar hur hans folk ännu minns Karuwapa Katiti, ”Den lille vite”.
- När han dog så dog också godheten här i landet, säger Zerawa.
Det finns planer på att via Sida bekosta en engelsk översättning av Handelsfursten av Damaraland, för att även namibierna ska kunna ta del av sin svenskinfluerade historia. Det är naturligtvis en alldeles lysande idé.
------------------------------------
------------------------------------
Från: http://www.kulturturismpennan.com/index2.php?option=com_content&do_pdf=1&id=49---

Afrikaornitologen Axel Eriksson
(2007-03-30) - Bidrag från Åke Johansson - Senast uppdaterad (2007-03-30)
AXEL ERIKSSON – ORNITOLOGEN BAKOM VÄRLDENS STÖRSTA UTSTÄLLNING AV SYDVÄSTAFRIKANSKA
FÅGLAR (NLT 2001)
I bottenvåningens norra sal på Vänersborgs museum finns världens största utställning av sydvästafrikanska fåglar. Fåglarna
samlades in av vänersborgaren Axel Wilhelm Eriksson, som var en svensk pionjär i det sena 1800-talets Namibia. I år är det
hundra år sedan han avled.
– I Afrika är han mest känd som handelsman, medan vi i Sverige känner honom mest som ornitolog. Han bedrev
handel med elfenben som var ett eftertraktat material i biljardbollar och pianotangenter i dåtidens Europa, säger Peter
Johansson som ansvarar för verksamheten vid Vänersborgs museum och som själv gjort flera resor i Axel Erikssons
fotspår.Axel Eriksson föddes i Vänersborg 1846 som son till en slaktare och växte upp under ganska fattiga förhållanden. Efter
studierna vid läroverket planerade han att utbilda sig till hantverkare i någon form, men hans intresse för naturen gjorde att
han istället inriktade sig på zoologiska studier, främst studier av fåglar och fågelliv. Sin läromästare hittade Axel Eriksson utanför
skolans värld i björnjägaren och naturforskaren Llewelyn Lloyd, som hade flyttat till Vänersborg från England omkring 1830.
Lloyd hade en son som också var naturforskare och som hette Charles-John Andersson. Han befann sig på en expedition i
Afrika och behövde en assistent, och genom Lloyds förmedling reste Axel 1865 till Kapstaden för att assistera Andersson. Två
år senare dog Andersson och Axel blev ensam, men han beslutade att stanna i Sydvästafrika. 1870 etablerade Axel
Eriksson tillsammans med några andra svenskar ett handelsimperium i Omaruru, där handeln med elfenben och strutsfjädrar
var den mest lönsamma.– Under 1870-talet skeppades årligen 14-16 ton elfenben från Namibia till Europa och det
gjorde att elefanterna nästan utplånades. Därför började Axel Eriksson att handla med boskap istället i början av 1880-talet. Det
var guldletare i Transvaal som behövde kött och boskap, och det såg Axel till att dom fick genom att föra kreatur från
Ovamboland i norra Namibia, genom Kalahariöknen, till Transvaal i nordöstra Sydafrika. Guldletarna betalade med vapen
och det var genom den här handeln som Axels rikedomar byggdes upp. Man kan säga att Axel styrde handeln i norra
Namibia under 1870- och 80-talen. Man kan också säga att Axels verksamhet öppnade vägen för kolonialismen, trots att hans
avsikt var den motsatta, säger Peter Johansson. Omkring 1890 började Axel Erikssons imperium att vackla på grund av att
de tyska kolonisatörerna införde restriktioner i boskapshandeln. Även boskapspest och svår torka bidrog till verksamhetens
förfall. Han dog i hjärtinfarkt i norra Namibia 1901.– Bilden av dessa handelsmän Axel representerade är ganska
positiv bland lokalbefolkningen. De tyska kolonisatörerna som kom senare var brutalare och är inte lika omtyckta. Därför
skiljer man på ”de goda och de onda vita”, förklarar Peter Johansson. Vänersborgs museum är ett av Sveriges
äldsta, vilket har gett det en museihistorisk profil. 1883 donerade Axel Eriksson fågelsamlingen till sin hemstad Vänersborg
och det blev startskottet för bygget av museet, som stod färdigt 1885. 1888 invigdes fågelutställningen, som idag ser ut ungefär
på samma sätt som när den invigdes och omfattar 750 fåglar, några ägg, däggdjur och insekter. Det gör den till Sveriges äldsta
utställning i sitt slag. Övriga delar av museet öppnade för allmänheten 1891 och tanken var att världen skulle visas upp för
vänersborgarna genom en mängd säregna och kuriosa föremål från världens alla hörn. Axel Eriksson tillhör den generation
ornitologer som sköt fågeln och studerade den i handen. Axel märkte varje fågel med dess latinska namn och uppgift om
irisfärg, kön, lokal och datum för insamlingen, vilket gör samlingen värdefull ur forskningssynpunkt. Fåglarna flåddes och
behandlades med arsenik innan de packades ner i lådor som skinn och transporterades med båt till Sverige. Monteringen
av fåglarna utfördes av konservator Gustaf Kolthoff i Uppsala. Axel Eriksson har ärats genom att få en ras uppkallad efter sig,
spetskload lärka Certhilauda albofasciata erikssoni. Nu uppmärksammas hans liv som handelsman och ornitolog i en ny
bok som Peter Johansson skrivit.– Till skillnad från Charles-John Andersson förde inte Axel Eriksson dagbok över
sina resor. Det är nog anledningen till att det inte har publicerats någon bok om honom tidigare. Däremot skrev han en hel
del brev till familjen hemma i Sverige.

Family Note

Divorce source : http://www.findagrave.com/cgi-bin/fg.cgi?page=gr&GRid=65516762

 Sources

  Photos and archival records

{{ media.title }}

{{ mediasCtrl.getTitle(media, true) }}
{{ media.date_translated }}

 Family Tree Preview

Erik Eriksson 1786-1834 Christina Wallström 1779-1841 Andreas Åhgren 1797- Cathrina ? 1796-
||||






||
Anders Eriksson 1821-1876 Sara Maria Andersdotter 1820-1896
||



|
Axel* Wilhelm Eriksson 1846-1901